Fotografi länkat från sverigesradio.se
Håkan Juholt valdes till partiordförande i mars 2011 som den som skulle rädda Socialdemokratin efter Mona Sahlins ”misslyckande”. Men jag får en känsla av att deras förväntningar inte riktigt har uppfyllts. Turerna har varit ganska omfattande, och inte alltid helt relevanta, men med tiden har en ganska tydlig bild målats upp. ¨
Den första stora motgången handlade om socialdemokraternas budgetmotion, som fick skarp kritik internt från bl.a. gruppledaren i riksdagen. Och nu är det igång igen. Juholt ertappades med att ha fuskat, gjorde en stor pudel och trodde allt skulle lägga sig. Men icke.
Han begärde ut bostadsbidrag för bostaden han delade med sambon, fick lite för mycket och betalade tillbaka 160 000 kronor och bad om ursäkt för att han inte känt till reglerna. Sedan visade det sig att han varnats för det här redan 2009, vilket han menar är en lögn. Ganska omgående efteråt kommer det uppgifter från källor i partiet som menar att det är Håkan Juholt som ljuger om vad han känt till och när, och det är där vi står för tillfället.
Den riktiga katastrofen för Socialdemokraterna är antagligen alla dessa avstickar-reportage där man kunnat få jämförelser med tidigare skandaler, intervjuer med oroade socialdemokrater, utförliga förklaringar till hur reglerna fungerar, analyser av vilka konsekvenser detta kommer få och avslutningsvis en välplacerad knock-out: ”Riksenheten mot korruption granskar Juholt”.
Man får onekligen en känsla av att det här inte är slutet på historien. Min egen analys är tämligen enkel: Socialdemokraterna klarar inte av att sitta i opposition, man har misslyckats med i princip allt man tagit sig för sedan 2006 och de förhoppningar man hade på Håkan Juholt verkar han inte kunna leva upp till.
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Socialdemokraterna, fiffel och båg.



Korrekt analys. Dock så har du Birgitta Ohlsson i din lista som liberal. Ta genast bort henne därifrån eller flytta henne till Marxistisk feminism istället!
Jag tycker att Birgitta Ohlsson är föredömlig i sin kombination av feminism och marknadsekonomi och ser ingen anledning att göra en sådan flytt.
Jag rättade till din felstavning, btw.
Pingback: Juholtaffären – några reflektioner | Joakim Hörsing